Dominostickad filt i restgarn (återvunnet), Offerkoftan

av "Billigt garn"-Anna
(Stockholm)

Vadå? Kan inte en pläd heta "Offerkoftan", eller?

Om du inte känner igen ordet har du inte gått i terapi eller någon annan form av ego-tvätt. Lyllo dig.

Hur som helst, väldigt gnälliga människor - som klagar över att de är synd-om-ast i hela världen och inte kan ta sig någon vart, på grund av elaka, yttre omständigheter (som ungdomar, gamlingar, kvinnor, mansväldet, regeringen, sossarna, finanskrisen ...) - sägs ha en "offerkofta" på sig.

Och den här dominostickade filten är min offerkofta. Jag började på den när jag var inblandad i marknadsföringen av ett evenemang, och hur mycket och sent jag än jobbade fick jag av uppdragsgivarna höra att det inte räckte. Herrejösses! Jag stickade inte på flera veckor, så överströsslad av jobb var jag. Dumma dem. Dumma, dumma.

Vad var det mest spännande som hände medan du stickade eller virkade ...?

De första längderna på pläden fixade jag under en ytterst välbehövlig semester, i en solstol vid poolen till ett all inclusive-hotell i en egyptisk charterturistort. Hotellgästerna var framför allt från Ryssland och Italien, så åtminstone en fem, sex gånger fick jag lov att konversera om vad jag pysslade med på språk jag absolut inte behärskar.

Okej, okej, jag kan *läsa* en hel del sticktermer på utrikiska. Men oftast i form av förkortningar, och jag kan verkligen inte uttala dem så att det låter som något som inte kan förväxlas med en svordom eller ett könsord.

Men medelst det universella språket "pantomim med grimaser" lyckades jag förklara vissa av dominostickningens finurligheter, som "sneddade kvadrater" och "slip slip knit"-metoden för vänsterlutande minskningar.

Vilket garn, och vad var garnets tidigare liv?

Hu, tunt två-trådigt ullgarn är min egen Galten Särimner - hur mycket jag än stickar av det dyker det alltid upp på nytt i slaktfärdigt skick nästa dag.

Huvudgarnet för pläden kom i alla fall från en begagnad herrtröja (förstås!) inköpt på Stockholms Stadsmission (givetvis!), utdrygat med diverse smånystan av lika återvunna ullstumpar (självklart!).

Ullgarnet var dessutom av min absoluta favoritsort, soft shetland, och det tvåtrådiga garnet bestod av en svart tråd och en mörkgrå. Det passade till absolut alla nyanser jag hade hemma. (Fast den beige borde jag ha skippat.) Och så var tröjan stickad i dubbelt garn = hysteriskt många nystan.

Vem har designat? (Du, en webbplats, ur en bok ...?)

Givetvis är det egen design. Om det nu går att kalla det för design.

Jag ritade upp ett gäng rutor i olika storlekar på ett papper, eftersom jag inbillade mig att looken skulle bli mer dynamisk om det inte var jämntjockt med kvadrater.

Och färgövergångarna handlade mest om att köra ner näven i någon av påsarna med gråsvarta basfärger respektive pigga restnyanser - och att spotta och gnugga ändarna mot varandra.

Just det. Spotta och gnugga. Jag fäster inga trådar om jag slipper.

Att vissa nyanser ser ut att passa så perfekt i kvadraterna - trots att den är dominostickad i kontinuerliga remsor - beror på att jag försökte få till skarvarna precis, precis i hörnen. Det diffar på en maska hit eller dit, men det kan bara riktiga petmostrar se.

Garnkostnad?

Får jag säga att restgarnen var gratis? I sådana fall kostade pläden 65 spänn, alltså vad herrtröjan kostade på Stadsmissionen. Och du, jag fick förstås ytterligare restnystan över.

Suck.