Leggings stickade i strumpgarn

av "Billigt garn"-Anna

Det började som "mammas mamelucker", men givetvis hade jag tillräckligt med återvunnet strumpgarn för att sticka ett par långkalsonger. Leggings. Tajts. Tights. Kalasbyxor. Något som kramar och värmer rumpan och benen.

Vad var det mest spännande som hände medan du stickade dessa leggings?

Det finns ett mycket besvärligt skede i varje sticknings och virknings livscykel. Du vet säkert vad jag pratar om, för det brukar komma en stund efter den initiala tokförälskelsen och entusiasmen.

Du börjar, du kan inte slita dig, du stickar och stickar och stickar och föreställer dig hur fantastiskt det kommer att bli när det väl är färdigt.

Sedan inträffar nästa magiska moment: Du kommer till den härliga biten där det bara är att sticka, inte tänka. Fingrarna kan hålla på med sitt, medan du funderar över världsproblemen och vad du ska laga till middag.

Därefter ... ja, därefter blir det ett helt annat läge.

När jag ska sticka något i par (strumpor, ärmar, vantar, ben till långkalsonger) stickar jag alltid båda på samma gång. Men jag beundrar den som har karaktärsstyrka nog att först sticka en färdig, sedan sätta igång med nästa.

Denna par-stickning innebär, när det gäller ett par leggingsben, en lång period där hjärnan inte behöver engagera sig alls. Annat än vid minskningarna. Som i det här fallet inträffade alldeles för sällan för att vara utmanande.

Det gick så långt att mitt samvete började skrika åt mig:

"Min herre!"

Jo, mitt samvete vet mycket väl att jag är kvinna, men det försitter sällan chansen att påpeka att jag borde skaffa mig stake.

"Min herre! Ni tycks inte känna till sådana begrepp som pliktkänsla och ambition!"

"Vadå?" pep jag tillbaka. "Jag stickar för glatta livet."

"Hrmf! Ni maskar energiskt men resultatlöst."

Och samvetet hade förstås rätt. Istället för att sticka färdigt tajtsen började jag med ett gäng andra stickningar. Och krokningar. Dessa leggings tråkade ut mig!

Så vad gjorde jag för att peppa mig själv att fortsätta och faktiskt slutföra de långtråkiga kalasbyxbenen? Jag lockade mig själv med något betydligt mer underhållande.

Inspirerad av Flylady satte jag timern på 15 minuter, stickade ett gäng varv, sedan satte jag timern på 15 minuter igen, och belönade mig själv med betydligt roligare uppdrag. Som att sortera tvätt. Och plocka in i diskmaskinen.

Det upprepade jag tills stickningen var klar.

Mitt hem har nog aldrig varit tjusigare. Inte sedan jag gick på universitetet och försökte undvika att plugga till tentorna.

Vilket garn, och vad var garnets tidigare liv?

Det självrandiga strumpgarnet kom från en handstickad tröja. Vanligtvis brukar jag inte attackera handgjorda plagg (med undantag från virkade prylar, eftersom allt virkat är handgjort), men jag bröt mot mina principer i det här fallet.

Inte bara för att jag älskar självrandande garn, utan också för att tröjan hade en del skönhetsfläckar. Det mest uppenbara att ärmhålorna inte var ihopsydda.

Vem har designat? (Du, en webbplats, ur en bok ...?)

Beskrivningen till de stickade långkalsongerna, förlåt tightsen ... Tajtsen? Tajtarna? Jaja, stickbeskrivningen till dessa leggings kommer från Drops Design. Den är ursprungligen skriven för deras strumpgarn, men jag gjorde bara några modifikationer, som att lägga upp elastiskt (så klart!) och att sticka båda byxbenen på samma gång.

Och ja, just det, det här är leggings som är väldigt, väldigt töjiga. Så töjiga att jag var tvungen att lägga till en midjeresår — äkta resår, inte ribbstickning — för att de inte skulle åka kana nedför rumpan.

Jo, jag hade korrekt masktäthet enligt beskrivningen. Jo, jag valde rätt storlek; ödet och Ballerinakex har förvandlat mig från en medium till en large.

Garnkostnad?

Tröjan kostade 65 kronor, och jag använde garn för ungefär 57 kronor. Ja, jag är petig med köksvågen.