Stickad sommarponcho i bomull/ullgarn

av "Billigt garn"-Anna

Ett plagg som kallas sommarcape bär du förstås på sommaren. Fast inte bara, om du stickar den i ett tunt blandgarn i bomull/ull.

Och är det inte snarare en pellerin, eller kanske till och med en poncho? Vår-, höst- och sommarponcho? Inneponcho, oavsett vad meteorologerna säger att det är för årstid?

En sommarponcho i rätt sorts material kan du slänga på dig under kyligare morgnar och långa utekvällar, dra på dig över bikinin när solen stekt axlarna för mycket och snabbt använda för att stajla till den enkla klänningen när du blir inbjuden på spontanfest.

Vadå? Brukar det inte vara så många spontanfester? Det kanske beror på att du har saknat den rätta sommarponchon att festa loss i!

Den här modellen är rundstickad och relativt snabbstickad uppifrån och ned, i ett enkelt hålmönster med inbyggda ökningar. Den klurigaste maskan är "sticka 3 räta maskor tillsammans", så du behöver inte använda särskilt mycket tankemöda heller.

Vilket garn, och vad var garnets tidigare liv?

Det gosiga blandgarnet i bomull/ull kom in i min garnstudio som en damkofta från Indiska, som jag fick tag i via Stockholms Stadsmission. Och ja, givetvis var koftan helt okej att bära precis som den var. Men jag ville ha något annat.

Bomull/ull-garn är lättare än rena bomullsgarn, och har ett snyggare fall än rena ullgarn. Den enda nackdelen med det var att det var lite väl fluffigt. Små fjun lossnade och kittlade i näsan och fastnade på kläderna, så det var otänkbart att sticka med det i riktig sommarvärme. Det hade bara gett håriga handflator.

Vem har designat? (Du, en webbplats, ur en bok ...?)

Eftersom garnet var i en speciell materialmix letade jag efter inspiration hos modeller som var stickade och virkade i just bomull/ull-blandningar. Och javisst, Filcolanas "Digitalis" var precis något jag kunde tänka mig. Precis.

Så jag blev inte bara inspirerad, utan bestämde mig för att kopiera modellen rätt av. Följa beskrivningen, alltså. Särskilt som stickbeskrivningen visade sig vara lätt att anpassa till en annan stickfasthet genom att sticka fler eller färre kilar, och sticka längre eller kortare cape.

Fast nu behövde jag inte göra det. Provlapp nummer två visade sig ha exakt den masktäthet som designern Luise Bjerre gjort sina uträkningar ifrån. Tjoho!

Visserligen gillar jag maskmatematik, men under de varmare sommardagarna är det skönt att slippa tänka så mycket.

Garnkostnad?

Ungefär tre fjärdedelar av garnet från koftan gick åt, så slutsumman blev cirka 30 kronor.

Vad var det mest spännande som hände medan du stickade ponchon?

Brukar du hetssticka för att bli färdig?

För denna sommarponcho eller -cape satte jag upp en bestämd deadline. Ett datum och en tidpunkt när den inte bara skulle vara färdigstickad, utan också färdig att bära.

Och jag höll den. Ha! Haha!

Jag brukar inte göra så. Vanligtvis betraktar jag stickning och virkning som min privata, trygga plats. Den där rosa bubblan där kosmisk harmoni råder. Kraftfältet bakom vilket fiendens lasersvärd inte når. Något så fjuttigt och världsligt som att hålla tider existerar inte i mitt maskuniversum.

Därmed inte sagt att jag inte gör upp planer. O nej, jag ritar och skriver ned noggranna projekt med milstolpar och bakåtplanerande. Skapande behöver struktur. Vill du tänka utanför ramarna? Då behöver du banne mig sätta upp ramarna först.

Men att jaga efter en specifik och fast deadline? Nej, det får jag nog av i min vardagliga Clark Kent-tillvaro. När jag är Supermaskaren flyger jag fram på andra premisser.

Det händer att jag får mejl från personer som tänker sticka en sjal till ett bröllop som ska hållas om en och halv vecka, som vill virka en dopklänning till systersonens dop om en månad, som i mitten av december har en ärm kvar på julklappströjan. Och allt de tror att de behöver är ett särskilt garn eller en särskild beskrivning, så löser sig resten. Förmodligen genom förskjutningar i rumtiden.

Jag mår illa varje gång.

Dels för att jag var en ökänd deadlinesurfare när jag var yngre: om något skulle vara färdigt kl 14:30 tryckte jag i skrik och panik på skicka-knappen kl 14:29:53, och resultatet var därefter.

Dels finns det i garnkonsterna skeenden som du inte kan eller bör tidsätta. Trots att en stickning och virkning har vissa nödvändiga steg och kontrollpunkter som måste passeras.

Innan du kan betrakta dig som helt färdig måste du ha fäst trådarna, sytt sömmar, valt och sytt dit knappar, tvättat och våtspänt och låtit torka. Det kan ta två, tre dagar. Fästa garnändar? Ibland måste du räkna med ett halvår, för kul är det inte.

Och de första stegen är alltid att sticka och virka provlappar, kontrollera stickfasthet och virkfasthet och lägga upp. Ibland börjar du med en vision om vad du vill skapa, kanske med ett speciellt garn eller en särskild beskrivning, ibland måste du gräva djupare ... En dag? En vecka? Tio kvällars tokklickande i Ravelry?

Däremellan? Maskande, maskande och mer maskande. Maskor som blir snygga, maskor som blir fula, träliga maskor, rafflande maskor, maskor på rutin och maskande som utmanar dig. Maskor som du måste maska om eller som får dig att tänka om och börja om från början, eller tänka nytt och börja med något annat.

Det, kära garnvänner, är själva njutningen. Det, för att tala i managementtermer, är leveransen.

Visst, att bära eller visa upp eller ge bort slutresultatet har också ett värde.

Men i jämförelse? Det är säkert väldigt skoj att segra i en pizza-ätartävling. Men min kropp föredrar att någon gång ibland sätta tänderna i en frasig botten, lirka upp trådig ost med tungan och känna smaken av toppingen framför att hetsäta och plåga mig med fettångest medan klockan tickar.

Och ändå satte jag upp en strikt deadline för den här stickade sommarponchon.

För så väl känner jag mig själv att jag visste att capen aldrig skulle bli färdig om den inte var helt redo och bärbar innan vi flög från den svenska sommaren till varmare breddgrader. Så varma att en luddig bomull/ull-blandning inte lämpade sig. Men hemma igen kunde jag bo i den, i väntan på tjocktröjeväder och spontanfestsinbjudningar.

Det var bara att räkna bakåt. När skulle vi åka till flygplatsen? Om ponchon tog minst ett och ett halvt dygn att plantorka, med tanke på att garnet består mest av bomull, när behövde jag då fästa de sista garnändarna?

Tre dagar innan planet skulle lämna flygplatsen satt jag på balkongen i den nedåtgående försommarsolen och hetsstickade. Kanske grät jag lite. Eller så var det pollen och ullfjun som fick mina ögon att tåras. Skulle mina gamla deadline-ovanor slå till och få mig att slarva igenom slutklämmen?

Den hade varit så ljuvlig att sticka, bara lite trög, bara några felsteg. Skulle jag förstöra all denna glädje genom att pressa mig de sista varven? Hur skulle jag kunna maska av 360 maskor elastiskt och ändå hinna sova? Kunde jag snabba på torkningen med hårtorken? Varför utsatte jag mig för sådan onödig, nedbrytande stress?

Men jag hann, och den torkade, ungefär samtidigt som jag hade packat färdigt.

Och när jag tittade mig i spegeln kunde jag bara se att ponchon var kantad av tre varv omvänd slätstickning. Inte hetsstickning i skrik och panik. Ha! Haha!