Stickad tunika i lin/bomull

av "Billigt garn"-Anna

En stickad tunika. I lin/bomull. Ja, det måste vara en tunika, för den är på tok för lång och utsvängd för att vara en tröja — och jag är tydligen för galet gammal för att bära en kortkort klänning. Fråga bara mina ungar.

Det är helt okej. Jag gillar tunikor.

De är liksom inte lika ambitiösa och fina i kanten som klänningar. Nä, det är ett plagg som du bara kan dra på dig och ha till jeans, kalasbyxor eller kanske ingenting alls, om du är på det humöret. Fast inte nätstrumpbyxor. Fråga bara mina ungar.

Så när jag fyndade en gigantisk och råtrist XXL-herrtröja i lin/bomulls-mix på en loppisrunda var det givet att den skulle dö och återfödas som en stickad, kort sommarklänning. Förlåt, tunika. Samma sak. Sak samma.

Vad var det mest spännande som hände medan du stickade tunikan?

Med stickning och garnåtervinning får du en mer tillbakalutad attityd till livet, har du märkt det? Felsteg är inte fatala, utan det är bara att repa upp och göra om. Ibland helt om.

Så var det med denna stickade tunika. För först blev herrtröjan ett mycket motsträvigt plagg, ärm- och formlöst.

Istället för att hitta på något helt eget ville jag utgå från en färdig beskrivning, någon annans design. Tossigt, jag vet.

Och eftersom lingarn beter sig lite speciellt ...

Jag älskar lingarns nyckfullhet! Ville bara säga det. Istället för att gråta över ojämna maskor.

... kikade jag på Garnstudios stickbeskrivningar för lingarn och linblandningar. Och tänkte att Drops tunika i "Lin" skulle bli alldeles strålande, efter lite omräkning.

Men även om maskmatten var rätt rattad, och även om måtten i diagrammen tycktes stämma med min modelltröja — det vill säga en gammal plyschtröja som sitter alldeles toppen på mig, och har gjort så även när jag har pendlat upp och ned i vikt — blev tunikan helt fel.

Den passade inte min kropp. Eftersom inte ens en rejält vadderad pushup-behå i modell Bazonga! kunde dra upp empireskärningen till rätt höjd såg jag ut som en liten unge som sprungit och lånat något ur morsans garderob för att klä ut sig till tant.

Det var bara att repa upp och återvinna garnet. Igen. Lingarn gillar hur som helst sådan behandling. Det riktigt tigger om stryk. Ju mer du tuktar det desto keligare blir det.

Sedan köpte — ja, köpte — jag en stickbeskrivning till en tunika/klänning som passar även platta överkroppar och degiga midjor: CocoKnits Lulu.

Och tänka sig, den passade precis. Jag behövde inte ens räkna om beskrivningen.

Vilket garn, och vad var garnets tidigare liv?

Det marinblå garnet kommer alltså från en begagnad herrtröja, och består av 6 parallella (ej sammantvinnade) trådar av 55 % lin, 45 % bomull.

Det knallrosa garnet är också det en lin/bomullsblandning, fast i 59 % lin, 41 % bomull, och det levde ett liv som en damtröja innan jag satte sprättkniven i det. Det består av tre parallella trådar, så jag använde det dubbelt.

Vem har designat?

Ja, jag pimpade för ovanlighetens skull inte modellen särskilt, annat än att jag använde andra sorters ökningar, körde mosstickade kanter och större stickor de nedersta decimeterna. Allt annat är Julie Weisenbergers förtjänst.

Garnkostnad?

Haha! Det är det bästa av allt! XXL-tröjan kostade 20 spänn, och även efter den misslyckade tunikaomgången (då jag var tvungen att fimpa många meter garn) har jag något hekto över. Så ... kanske 17 kronor, inklusive de lite dyrare, rosa kanterna.