Ullgarn, 2-trådigt mörkgrått

Garnet är mörkt grått, men inte så mörkgrått att det är antracitgrått. Mer som ett åskmoln på natten. Det matchar det mesta, från kritvitt till ärtgrönt och chockrosa.

Och framför allt skulle det glida nästan obemärkt in i min krokade poncho, som ersättning för ett svartgrått garn som snöpligt tagit slut.

Men det var inte färgen som var grejen. Nej, det var mängden.

Direkt när jag såg tröjan på klädhängaren på Stockholms Stadsmission förstod jag att det var en av mina favoritsorter, nämligen ett plagg som var stickat av två trådar tunt, 2-trådigt garn.

Dubbelt garn! Dubbel garn-glädje!

När jag återvinner plagg stickade i två trådar brukar jag dela upp dem i två nystan per plaggdel, även om jag stickar eller virkar med dubbelt garn senare. (Fast just här planerar jag att använda bara en tråd av garnet.)

Det beror inte enbart på att jag älskar att nysta, utan också för att det är det bästa sättet att upptäcka svaga delar. Alltså inte hål — de brukar vara rätt uppenbara — utan just partier där garnet är för tunt för att få vara med och leka i mina hetsiga stickningar.

Finns det något värre än garn som går av medan du jobbar med det? Det skulle vara knutar i köpenystan, då.

Så det där med två nystan per del är ren bullshit. Det handlar snarare om fem, sex garnnystan per ärm och fram- och bakstycke, stora bollar och korta eländesstumpar om vartannat.

Avslöjandet av svaga delar och potentiella stumpar sker i tre steg, där en relativt mild behandling får garnet att gå av:

• Första nystningen, när du repar upp plaggdelarna.
• Härvningen, när du förvandlar nystanen till härvor att tvätta.
• Andra nystningen, när du nystar om de tvättade och torkade härvorna.

Stumpar som är för korta, säg under två meter, kastar jag helt fräckt. Ja. Det händer att jag *slänger* garn. Men resten brukar jag använda till sista ullstråt.

Den här tröjan hade gott om om bös. Det blev ändå en hel kasse stickvänligt garn att frossa i.

Och de halvlånga stumparna då? Det är ingen idé att ha härvor som bara är ett par trådar tjocka. För att kunna tvätta och avkrulla de korta, men ändå tillräckligt pyssellånga, bitarna knyter jag ihop dem innan jag härvar dem. Sedan knipsar jag av knuten när jag gör den andra nystningen. Därav de stora, härliga nystanen, och så de många små och pyttesmå.

Eftersom det är ull skulle det kunna gå att skarva med spotta och gnugga-metoden redan vid första nystningen, men jag föredrar att göra det senare, i själva stickningen och virkningen.

De pyttesmå nystanen är också precis vad jag börjar med när jag sedan stickar och virkar. Eller krokar, då.

Kalla det skrock. Eller dumsnålhet. Men av någon anledning vill jag alltid spara på de största nystanen till sist.