Jo, du är säkert galen i garn. Men händer det inte också att du blir galen av garn? Här har du sex frustrationer som kan bubbla upp på grund av ditt stora garn-intresse — och lika många botemedel som återigen gör dig lugn, fin och avstressad av stickning och virkning.
Visste du att det går att bli galen AV garn? Jo, jo, du vet redan säkert, absolut, ända ner på cellnivå, att stickning och virkning gör dig lugn och lycklig. Men garn kan också göra dig sjuk av stress.
Så det så.
Se på mig.
För många år sedan var jag sjukskriven på grund av en allvarlig stressreaktion, och eftersom duktiga besserwisser-damer vägrar höra en sådan diffus diagnos som "utbränd" kämpade jag mig tillbaka till någon form av normalitet med hjälp av maskor. Massor av maskor. Men sedan ... Sedan ...
Den korta versionen lyder: Jag bröt ihop och sjukskrevs igen.
Den långa historien är: Jag bröt ihop och sjukskrevs igen.
Vadå? Det skedde knappast över en dag. Vad kan jag säga? Jag är rena återfallsnedbrytaren; plötsligt var det tredje sommaren i rad som jag hade hjärnan i mitella.
Och för första gången i världshistorien (min privata, inte den med global uppvärmning, mellanösternkris och pandemier) blev jag delvis stress-sjuk och galen av garn, på sex olika sätt.
För att upprepa min bedrift krävs visserligen att du har lagt upp med några varv utmattningsdepression. Men med lite flit kan du lyckas bli lika nipprig som jag var. (Utbränd? Jag? Rykande het, direkt från grillen.)
Garnprojektet som jag och arbetspsykologen, som basade för min återkomst till verkligheten, tovade ihop verkade enkelt, mjukt och tryggt: att researcha för-mohair-historiska stick- och virkbeskrivningar på Kungliga Biblioteket.
Men vad händer om du placerar en tangentbords-fobisk, överambitiös, utbränd journalist bland hyllkilometer papper och bärbara datorer och halvspringande litteraturforskare?
Härdsmälta. Stickor, strån och jag själv sögs ned i en håla som var djup och mäktig och i påtagligt behov av TV3:s Extreme Home Makeover-team.
Njut i tre dimensioner.
Varför har jag inte fört över det här från garnvärlden till den verkliga verkligheten?
Vid varje (garn)projekt skriver du upp tre mål. Det första handlar om vad du vill skapa. (Till exempel: En väpnarhuva som också kan bli en sjal och en mini-poncho, beroende på humör.)
Det andra om vad du vill lära dig. (Att lägga upp och maska av på ett sätt som är både snyggt och supertöjigt.)
Det tredje om vad du vill uppleva. (Att njuta många sticktimmar under grannmiddagar och barnkalas.)
Då lyckas du nästan alltid med *ett* av dina eftersträvade måsten, och kan ta resten med ro.
Och du kan sticka en super-smog som ovan och nedan alldeles, alldeles själv.
Om jag varit mitt smartare och modigare jag hade jag smugglat in virkningen förbi vakten som blåste spottbubblor på Kungliga Biblioteket.
Då kanske tangentbordsknattret bland bänkgrannarna inte hade utlöst sådana plågsamma flashbacks och ångestreaktioner.
Ta med dig ett litet pyssel, vart du än går eller åker. Oavsett vad som utlöser din stress — bilköer, barnkalas, litteraturforskare som halvspringer med bärbara datorer — hjälper stickning och virkning.
Det anses fortfarande nästan okej för personer att smita ut och röka. Smit du ut och maska.
Personer med post-traumatisk stress ska absolut se till att ha något i händerna, hävdar psykologen Emily Holmes.
Varenda människa borde handarbeta tio till tjugo minuter, två gånger om dagen, för att uppnå kroppsligt lugn:
...a state of bodily calm he calls "the relaxation response." In order to elicit this response in the body, he teaches patients to focus upon the repetition of a word, sound, prayer, phrase, or movement activity (including swimming, jogging, yoga, and even knitting) for 10-20 minutes at a time, twice a day.
Själv vandrade jag senare med stickningen i näven såväl i fjällen som i Yorkshire Dales (inte lika knottrigt och knott-rikt som svenska höjder) och lyckades klämma ur mig en kofta inspirerad av The Urban Knitter längs med stigarna.
Du blir mindre frustrerad om du tydligt demonstrerar att du faktiskt är galen i stickning och virkning. Maska där du är.
Vill du bli extra stressjuk, få lika ont som undertecknad sveda-värk-kärring och sticka fair isle/jacquard med en sådan masktäthet att mönsterrapporterna står ut som svårartad tonårsacne?
Då sitter du så obekvämt som möjligt (gärna med ett barn i knät), drar upp axlarna till örsnibbarna och stickar med spetsen av stickorna istället för den breda delen.
Slappna av, skaka loss axlarna, sätt dig i den pösigaste fåtöljen och låt armbågarna hänga där de vill. Du blir mindre galen av garn om du undviker smärta.
Här är 10 handövningar för stickare och virkare:
Du skulle kunna tro att en matteskalle, som designade eget långt innan hon lärde sig att tolka färdiga mönster, borde veta bättre än att blint följa en färdig beskrivning.
Särskilt som denna person jobbat i tolv år på dagstidning, och ett år på magasin med hög svansföring, och därför vet allt om tryckfelsnissar och -ankor och rättelser och förtydliganden, och berusade prenumeranter som på helger känner ett trängande behov av att telefonera "sin tidning" eller till och med skicka frimärksbrev för att avslöja att "alla sosse-kvinnor är lesbiska" och tidningens frilansar "bastard-bolsjeviker" ...
Ursäkta, fick en flashback. Var var jag? Jo... särskilt som denna person är gift med en fotograf, och därför också genom osmos lärt sig allt om hur bilder kan stajlas för att få ett stickat sjabrak att se snyggt ut genom att fotomodellen poserar med händerna på höfterna eller att plagget draperas på golvet.
Urk, urk, urk. Två omlottkoftor som är omöjliga att bära gör ingen lycklig. Utom pälsängern.
Rita och räkna om beskrivningen (vid ett tillfälle då din hjärna inte känns som knaperstekt bacon) på papper innan du startar. Är det ett rimligt antal maskor för bröstmått och rörelsevidd? Hur långa blir ärmarna egentligen? Stämmer skissen med en tröja som du redan har i garderoben — och som passar?
Eftersom jag inte bara är stickoman utan dessutom mamma, prioriterar jag mina garn högre än något annat ... Nej, nu blev det fel.
Eftersom jag är mamma till två härliga knoddar tillämpar jag dagligen den traditionella uppfostringsmetoden Mycket hojt, lite verkstad.
"Lägg inte in smutsiga kläder i garderoben!" "Lägg inte kläder på golvet!" "Dammsug i alla mörka hörn!" För ...
"Annars kommer det knott som äter upp mammas garn och stickningar!"
Vem hade lagt en otvättad yllemössa i en av vinterpåsarna? Vem brukar dubbelfrysa alla plagg av hår? Vem vindsjagade gamla Flitiga Händer — står du inte ut med att bläddra på Kungliga Biblioteket får du göra det hemma — och hittade en (1) pälsänger i nämnda vintersäck?
Aaaaah! Det var jag, jag! En änger kommer aldrig ensam (eller jo, ängermorsan kan göra det, den som ser ut som en brun nyckelpiga). Det blev två halvdagars intensiv rensning, även om inga synliga skador syntes.
Du vet hur det är — lusten till ditt nästa garn känns så mycket intensivare än kärleken till den härva du lämnat löften till där hemma. Ett litet, litet nystan till kan knappast stjälpa garnlasset. Eller?
Men när kvarskatten kommer som ett inbetalningskort på posten känns de där alpackanystanen från mössfabriken Kaki i Åre inte lika läckra längre. Ett dåligt samvete och penningångest gnager betydligt mer än pälsängrar kan göra.
Avsätt en näve slantar varje månad till ditt garnmissbruk, oavsett om du använder nytt eller återvunnet garn. Det kan vara en liten (som min, cirka 50, 70 pix), eller en stor. Dryga ut din garnbudget genom att auktionera ut dina restgarn på Tradera.
Jo, jo. Du älskar garn. Du kan inte leva utan stickning och virkning, lika lite som en fisk kan klara sig utan vatten. Men på vilket sätt gör dig maskorna frustrerad, vansinnig? Vad får dig att slita garnet i småslamsor och skrika?
Berätta!